En sydsvensk dialekt?

Världens i särklass största språkgrupp med över två miljarder talare är den indoeuropeiska. Här återfinns den germanska språkgrenen som med sin västliga variant är den mest spridda, mycket beroende på Storbritanniens forna imperium, men även exempelvis italiska, keltiska, slaviska och baltiska språk hör hit.

Klassificeringen som språk beror i allmänhet på statsgränserna i det område där det talas. Att t.ex. nederländska oftast anses som ett eget språk beror inte så mycket på att det har unika språkdrag som att Nederländerna har haft en lång historia som en självständig stat. Det skulle faktiskt i realiteten kunna anses som en lågtysk (lågfrankisk) dialekt men har fått legitimitet i och med statsbildningen av "De låga länderna".

I nordgermanskt hänseende så har Skandinavien huvudsakligen fyra språk: bokmål och nynorsk i Norge, svenska och danska. Skillnaderna mellan dem är inte speciellt stora, i jämförelse med andra sinsemellan närbesläktade språk, men har historiskt verkat för skapande av tre riken. I respektive land har sedan ett centralistiskt så kallat riksspråk uppkommit.

Om vi inskränker oss enbart till danska och svenska så kan man beskriva förloppen och definiera språken så här:

Danska, är det språk som talas/talades i Danmark och de länder som koloniserades därifrån. Man brukar låta reformationens genombrott markera fornskedets slut. Sålunda finns det två huvudskeden, forn- och nydanska, med gränsen omkring 1525: lutherdomen blev statsreligion i Danmark 1536. Forndanskan kan i sin tur indelas i den äldsta eller rundanska epoken (olddansk), till omkring 1100, den äldre (gammeldansk), omkring 1100-1350 och den yngre forndanskan, omkring 1350-1525 (Vid den här tiden spelade Kristian Pedersen och Malmö-borgmästaren Hans Mikkelsen stor roll då de översatte Nya Testamentet samt flera av Luthers mindre skrifter till danska. Den danska reformationens fader, Claus Mortensen Tøndebinder från Malmö skrev vidare den första danska psalmboken).

Den äldsta bevarade danskan utgörs av de tidigaste av de från tiden mellan omkring 800 och 1100-talet härrörande omkring 235 runinskrifter, som påträffats i Danmark, Skåneland och Slesvig; omkring hälften av dem tillhör tiden mellan 950-1025. Även inom nydanskan kan man räkna med ett äldre och ett yngre skede, före respektive efter tiden omkring 1700.

Svenska, språket i Sverige och i områden, främst öster om Östersjön och Bottniska viken, vilka koloniserats från Sverige. Två huvudskeden, före och efter reformationstiden, kan urskiljas. Äldst är det runsvenska skedet, som går fram till omkring 1225. Den fornsvenska perioden brukar uppdelas i den klassisk-fornsvenska, omkring 1225-1375, och den yngre fornsvenska omkring 1375-1526. (Sistnämnda år trycktes Nya Testamentet för första gången på svenska. Svenska akademiens ordbok ägnar sig dock åt språket 1521 och framåt, det år då Gustav Vasas registratur började.). Lutherdomen blev statsreligion i Sverige 1544.

Äldsta bevarade språkliga minnesmärken utgörs av runtexter från omkring 800-talet. Runinskrifterna beräknas till ett antal av omkring 3000. Flertalet har påträffats i Uppland. Inom den nysvenska perioden kan man räkna år 1732, som gränsen mellan den äldre och den yngre delen. Gotländska mål (gutniska), på Gotland med Fårö, intar en särställning då det skiljer sig skarpt från fastlandsmålen. Det finns även som skriftspråk sedan 1300-talet vilket till stor del bidragit till att man ofta räknar det som ett särskilt östnordiskt språk.

Danska brukar inom dansk språkforskning indelas efter vattenlederna även om en viss samstämmighet föreligger även över dessa. Tre former föreligger dock i huvudsak:

Östdanska, de danska ömålen och jylländskan.

För svenskt vidkommande finns inom svensk språkforskning:

Sydsvenska mål, götamål, sveamål (mellansvenska- och uppsvenska mål samt de egentliga dalmålen), norrländska -, östsvenska mål (finlands- och estlandsmålen m m).

Det är dock inget självklart vilka som idag är danska eller svenska dialekter eller mål. I det sydskandinaviska området finns inte entydigt definierade gränser. Sydsvenska mål kan till stor del betecknas som östdanska och finns i halvöns syddel: i Skåne, Blekinge (södra) Halland upp till ungefär en linje Varberg-Jönköping-Kalmar. Dessa måls nordgräns sammanfaller därmed inte helt med den fram till 1658 gällande riksgränsen. Det nära skåneländska släktskapet med Danmark visar sig i ordförrådet, satsmelodin, meningsbyggnaden och nedärvda uttryck o.s.v.

Skåneländska mål har haft en utvecklingsrikning historiskt, bortsett från helt nyligen, som har gått mot att utveckla och berika dagens danska... inte svenska och därför är det inkorrekt att kalla skånska för en svensk dialekt.

Det finns uppenbarligen även en del olikheter mellan danska och den västsundska skånskan både historiskt och idag. Att nutida så kallad "riksdanska" är annorlunda beror till stor del på att den har tvingats att orientera sig västerut mot Jylland och Tyskland samtidigt som en kraftig försvenskning har skett i Skåneland.

Speciellt slående är dock likheterna vid jämförelse med språket på Bornholm och Skåne vilket föranleder till att på ett mer historiskt, territoriellt och språkligt korrekt sätt beteckna det genuina språket i Skåne, (södra) Halland, Blekinge samt Bornholm såsom östdanska eller skånska. En annan, något otymplig, benämning skulle även kunna vara skåneländska.

Bearbetning från SCANUNG nr 1 1996