Politiskt korrekthet i Sverige

Sverige är ett mycket politiskt korrekt land. Sverige har under kalla kriget, speciellt under Olof Palme och Gunnar sträng dagar, gärna velat uppträda på ett sätt som enbart stora länder annars gör. Den "lilla" stormakten Sverige. Det "alliansfria" Sverige (sic). Dumdristigt? Modigt? Ja, utan tvekan men det har uppenbarligen betalat sig bra, Sverige har de facto inte varit involverat i väpnade konflikter på mycket lång tid. Sverige har kunnat luta sig tillbaka i naiviteten och idealismens fotölj utan att det egentligen blivit ifrågasatt.

Sverige har också en lång tradition av konsensuskultur som gör sig omnipotent. Historiskt har det fungerat bra då Sveriges företag ofta bygger på stora enheter i skogsbruket, bergsbruket och dagens stora företag som Sverige som Socialdemokraterna var mer än villiga att stödja på bekostnad av småföretagare. Sveriges storlek men lilla befolkning har också inneburit ett system med självständiga ämbetsverk i Sverige, där förvaltningen är uppdelad i relativt självständiga departement och förvaltningsmyndigheter har t.ex. satt djupa spår i den svenska organisationskulturen.

Det verkar även ha satt djupa spår i journalistkåren som är synnerligen konsensussökande, politiskt korrekt och uppfostrande i Sverige.

Litt: (Uffe Palludan och Henrik Persson: Öresundsregionen - Bakgrund. Verklighet. Möjligheter.)

Uppsala, kallast i Sverige?

Jag slås ofta av hur stora kulturskillnaderna är inom Sverige. Efter att ha bott längre perioder på platser i Europa, Nordamerika och Afrika i olika kulturer så upplever jag måhända inte skillnaderna inom Sverige som revolutionerande stora men de finns där.

Anledningen till dessa skillnader är framförallt historisk och det är slående hur många av dem som fortfarande lever kvar som attityder hos folk i olika städer och olika delar av landet.

Ett av dessa kommer fram i sättet man hälsar på varandra. Min högst subjektiva uppfattning är att Uppsala är en av de kallaste platserna i Sverige. Jag tänker normalt inte på mig själv som en potentiell yxmördare men ibland känns det i dessa situationer i Uppsala som att andra gör det.

Hälsar man t.ex. på en vilt främmande människa på busshållplatsen så är man per automatik betraktad som konstig. Det kan ju i sig vara något med mitt utseende och sätt men då jag inte blir bemött på det viset på andra ställen så avskriver jag den förklaringen. Jag trodde dessutom ett tag att det hade att göra med att jag var skåning och att de hade fördomar och/eller de inte förstod mig. Delvis tror jag det ligger något i det men då min sambo som är från Örebro får samma bemötande tror jag inte det är huvudskälet. Dessutom upplever jag inte samma bemötande i Stockholm.

Det mest graverande faktum är dock att t.o.m. min son ofta får uppleva att folk inte låtsas se honom när han hälsar på folk i Uppsala, något som jag inte upplevt i Skåne, Stockholm, Köpenhamn, Québéc eller Örebro. Jag tror inte det menas av folk att de vill vara ohövliga i allmänhet men jag uppfattar det så definitivt.

Det är alltid svårt att objektivt komma ihåg hur man var förr i tiden men jag tror dock att jag var mer lik en typisk kall Uppsalabo 10 år tillbaka. Jag tror för min del att jag vuxit förbi det, mycket tack vare en kollega som alltid hälsar på allt och alla trots att han är svensk. I början var det lite märkligt att han alltid hälsade på mig utan att vi egentligen "kände" varandra men så vande jag mig och sedan började tycka det var trevligt och förlösande. Det har gått så långt att jag har kopierat hans koncept och hälsar numera betydligt mer på andra än vad andra hälsar på mig. Jag låter mig inte luras att den jag möter i korridoren eller hissen inte ser mig. Efter ett tag så börjar de verkligen att hälsa tillbaka och då är det mycket lättare att börja prata. Jag ska nog nöta ner dem!

Sveriges nationaldag... en bastard?

Jag är inte egentligen motståndare till en svensk nationaldag och att det är en allmän helgdag, men för mig som skåning och skandinav är firandet av Sveriges nationaldag den 6 juni helt fel.

Från Wikipedia kan man läsa:

"Den 6 juni har kallats Gustav Vasas dag, svenska flaggans dag och är nu Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag. Någon gång under 1800-talet togs den 6 juni fram som en nationell minnesdag. Dagen firades till minne av den 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och unionen med Danmark därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat. Enandet av landet, som hade påbörjats under medeltiden, fortsatte under Gustav Vasas styre.
---
Desto fler har ansett att om man ska ha 6 juni som helgdag blir det lite väl mycket av en politisk konstruktion. De påstår att det egentligen inte finns någon omvälvande svensk händelse kopplad till 6 juni. Jämför med nationaldagarna för Finland, Norge och USA som alla högtidlighåller dagen då landet blev en självständig stat. Men å andra sidan kan man säga att Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523 - han kröntes först år 1528 - markerar Sveriges självständighet från den danskdominerade Kalmarunionen. "

Att Gustav Vasa har varit en viktig historisk person i vissa delar av Sverige är klar, men många delar av nuvarande Sverige har verklingen ingen anledning att fira Gustav Vasas trontillträde. Stora delar av nuvarande Sverige tillhörde inte Sverige överhuvudtaget utan tillhörde Danmark eller Norge, eller var mer eller mindre autonoma såsom Småland. Vidare så låg Gustav Vasa i ständiga krig med Danmark-Norge, det Danmark-Norge som Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillhörde till 1658.

Att Gustav Vasa hade ett hetsigt humör råder det knappast några tvivel om. Ett exempel är att när Gustav Vasa förhandlade med danskarna i Malmö 1524 blev han vid ett vid ett tillfälle så arg att han drog kniv mot en köpman från Lübeck (se bild). Hans trupper var i övrigt nere och skövlade nere i Skåne och gjorde sig då skyldig till åtskilliga illdåd.

Hemmavid i Sverige var han knappast en omtänksam landsfader som han ofta framställs som. Han var snarare en tyrann och kulturförstörare av stora mått som genom arrangerade bränningar av kloster och böcker och våldsamt kväsande av oppositionella upprättade den svenska enhetsstaten. Känns metoderna igen?

Det är därmed inte rimligt att svenska staten tvingar skåningar och andra att fira denna tyrann genom en allmän helgdag. Om man nu måste fira en svensk nationaldag bör den baseras på något positivt för hela det nuvarande Sverige, inom de nuvarande gränserna. Nu är det enbart ett svensknationalistiskt grepp.

Skånsk media i Skåne!

För mig är det alldeles för smärtsamt tydligt att skåningen är kuvad. Den behandling som skåningen låter sig få dagligen är något som en stockholmare eller uppsalabo aldrig skulle acceptera.

Det är inte så svårt att reda ut orsakerna till detta. Den svenska ockupationen i Skåne har pågått länge, må vara att den nuförtiden inte är uttalad eller ens militär. Inte minst finns den numera hos skåningen själv. Vi har blivit vår egen största fiende.

Stockholmsmedia med Sydsvenskan i spetsen gör dock knappast sitt för att stärka den skånska självbilden. Där finns det en uppfostrande attityd som är sorglig att se. Vad vi behöver är riktigt skånsk media med skånska åsikter, med skåningar och för skåningar.

Välkommen till The Scandinavian Remedy

Den här bloggen är tänkt att vara som en dagbok, öppen för mina tankar om stort och smått, breda- och smala ämnen. De som har kommentarer om det jag skriver kan naturligtvis göra det men det är inte säkert att jag hinner svara på allting, det beror på mån av tid. Vissa av oss måste arbeta också...