Uppsala, kallast i Sverige?

Jag slås ofta av hur stora kulturskillnaderna är inom Sverige. Efter att ha bott längre perioder på platser i Europa, Nordamerika och Afrika i olika kulturer så upplever jag måhända inte skillnaderna inom Sverige som revolutionerande stora men de finns där.

Anledningen till dessa skillnader är framförallt historisk och det är slående hur många av dem som fortfarande lever kvar som attityder hos folk i olika städer och olika delar av landet.

Ett av dessa kommer fram i sättet man hälsar på varandra. Min högst subjektiva uppfattning är att Uppsala är en av de kallaste platserna i Sverige. Jag tänker normalt inte på mig själv som en potentiell yxmördare men ibland känns det i dessa situationer i Uppsala som att andra gör det.

Hälsar man t.ex. på en vilt främmande människa på busshållplatsen så är man per automatik betraktad som konstig. Det kan ju i sig vara något med mitt utseende och sätt men då jag inte blir bemött på det viset på andra ställen så avskriver jag den förklaringen. Jag trodde dessutom ett tag att det hade att göra med att jag var skåning och att de hade fördomar och/eller de inte förstod mig. Delvis tror jag det ligger något i det men då min sambo som är från Örebro får samma bemötande tror jag inte det är huvudskälet. Dessutom upplever jag inte samma bemötande i Stockholm.

Det mest graverande faktum är dock att t.o.m. min son ofta får uppleva att folk inte låtsas se honom när han hälsar på folk i Uppsala, något som jag inte upplevt i Skåne, Stockholm, Köpenhamn, Québéc eller Örebro. Jag tror inte det menas av folk att de vill vara ohövliga i allmänhet men jag uppfattar det så definitivt.

Det är alltid svårt att objektivt komma ihåg hur man var förr i tiden men jag tror dock att jag var mer lik en typisk kall Uppsalabo 10 år tillbaka. Jag tror för min del att jag vuxit förbi det, mycket tack vare en kollega som alltid hälsar på allt och alla trots att han är svensk. I början var det lite märkligt att han alltid hälsade på mig utan att vi egentligen "kände" varandra men så vande jag mig och sedan började tycka det var trevligt och förlösande. Det har gått så långt att jag har kopierat hans koncept och hälsar numera betydligt mer på andra än vad andra hälsar på mig. Jag låter mig inte luras att den jag möter i korridoren eller hissen inte ser mig. Efter ett tag så börjar de verkligen att hälsa tillbaka och då är det mycket lättare att börja prata. Jag ska nog nöta ner dem!